Hur i h-e kan det vara möjligt att amerikanska hockeyligan har så FRUKTANSVÄRT mycket pengar att de kan ge en spelare en snittlön på 1 MILJON i veckan? 1 MILJON!  1 MILJON!!!!
Idag kan man läsa att en svensk hockeyspelare skrivit ett tolvårs-kontrakt och får 600 miljoner kronor för de tolv åren.
Helt ofattbart!
Man kan ju bara gratulera och hoppas att han gör nåt vettigt av pengarna. Det finns massor av viktiga projekt att donera pengar till.

Jag kom hem igår och hittade vovven i sin säng tuggandes på en pinne, nöjd och glad.
 Jag kan se henne framför mig när hon bär in pinnen; väldigt stolt trippandes med pinnen i munnen,
huvudet högt och öron som fladdrar.

Hon har bara ett mål och det är korgen, ensam med pinnen.
Lycka.
 Hon gav pinnen full och odelad uppmärksamhet en lång stund.
Målinriktat skalade hon av alla småkvistar som hon i sin tur delade i småbitar tills allt var förvandlat till flis.
 När hon var klar föll hon i djup sömn nöjd med sitt "mission complete".

I morse kl 05.00 vaknade jag av att vovven satt bredvid min säng och hulkade och kräktes.
Yrvaken och förvirrad undrade jag oroligt om hon blivit sjuk. ...men nej, det hon kräktes upp var kvistflisor och lååånga granbarr. Hon hade tagit en kvist från vår avdankade gamla gran som ännu ligger kvar ute i trädgården.

Hm, typiskt, i morgon slängs den på brasan...

Aaah vilken cirkus... klev ur bilen och kom på att jag behövde skicka ett kort sms lite snabbt.
Ok, jag började skriva, samtidigt gick jag runt bilen för att släppa ut vovven men måste först sätta på kopplet.

Jag satte på kopplet med ena handen och höll fortfarande mobilen i den andra, vovven hoppade ut.
Så fort hon hoppat ut såg jag min handväska och mina handskar som jag insåg att jag behövde ta med mig, jag sträckte mig efter grejerna med handen som jag hade mobilen i.

Då fick jycken syn på mandarinskal (tack snälla människa för att du inte hittade nån papperskorg...) som låg på backen och började glatt mumsa i sig. Det är ju kanske inte så bra... det måste jag ju plocka bort ur hennes mun. så jag fick lägga ned mina handskar och väskan på marken för att få  en ledig hand att stoppa in i hennes mun, ut med skalet, "duktig spotta", in med hundgodis, och plocka upp mina saker.

När jag plockat upp mina saker hade hon bitit tag i nästa skalbit så det var bara att göra om samma sak igen. "duktig spotta", godis, och jättekort koppel så hon inte skulle nå fler skalbitar. Smset?

Det fick jag väl iväg ett par timmar senare...

...känner mig som om jag kom från stenåldern när jag inte fattar hur saker och ting funkar på datorn. När alla andra sköter det som ett rinnande vatten sitter jag och kliar mig i huvudet och får fråga mina barn.

När de kommer rasslar det till lite på tangentbordet och vips så är problemet ur världen.
Själv har man fösökt hänga med i svängarna men jag är ledsen, jag fattar noll.

Det förra inlägget kom inte ut på sidan så nu gör jag ett nytt försök. Barnen kan ju inte hjälpa eftersom de  är i skolan så nu får tanten vackert klara sig själv...

Jag skrev tidigare om en tävling på: Nagelbloggen, länk härintill. Det är en jättetrevlig blogg med många roliga tävlingar och nu tänkte jag vara med och tävla.
Vackra nageldekorationer är vinsten den här gången och det är ju alltid trevligt med lite dekor.

Haka på och tävla Du med. Tävlingsregler finns på Nagelbloggen.
Lycka Till!!

En skönt slö söndag då t.o.m. vovven haft ett väldigt soft tempo.
Det känns liksom som om man laddar för en ny vecka och det mesta går på sparlåga.
 Långväga jullovsgäster har åkt hem och man känner att
allt blir mer och mer som vanligt.
 
Den här julen har gått så otroligt fort (säger man inte det varje år?) men jag har knappt varit närvarande.
Uppe med valpen på nätterna, kroniskt trött, ständigt kollande om hon "gjort inne", hela tiden fokuserad på hennes behov har jag liksom inte kunnat koppla av riktigt.

Och jag fattar inte riktigt att jag mitt i alltihopa lyckats baka lussebullar och koka kola och griljera skinka och... ja ni vet, allt det där man ska hinna med. Men allt har fått ta sin tid. Bullarna blev extra jästa för det skulle ut och kissas och bajsas precis när det var dags att börja baka ut.

Tikar tar ju dessutom lite extra tid på sig innan de är klara så degen hade svämmat över när jag kom in. Men gott blev det.

Alla som ser mig med min valp ler så lyckligt, men alla som har haft en valp vet att det inte alls är så  rosenrött och gulligt utan tvärtom ganska förtvivlat ibland. Hm, det är kanske därför de ler slog det mig just.
 De tänker: Aha, hon kommer ner på  morgonen med strumporna uppochner, trosorna på avigan och koftan bakochfram. De vet för de har redan varit där...

Det är ju hoppfullt för det bevisar ju att man kan komma ut "på andra sidan" och fortfarande vara vid liv. Ändå tror jag att min valp är ganska lätt att ha att göra med.
Men jag är nybörjare, det här är min första hund och jag vet inte hur man gör.
Tur att det finns kurser, vi ska börja kurs om några dagar och det ska bli spännande. För hur gör man när vovven biter i borsten när man ska borsta eller handduken när man ska torka, och liksom går igång och biter ännu mer och tror att det är en lek när man säger nej...

Jag får återkomma och berätta om kursen.