Åååh vad det är jobbigt att gå omkring och vänta på ett besked. Att inte veta är snudd på förlamande. Så fort man fått sitt besked kan man i alla fall bearbeta sin reaktion och ta tag i saker och ting. Som det är nu blir ingenting gjort. Vart jag än går åker telefonen med, både den fasta och den mobila. Vovven blir rastad ute på tomten för jag vill inte gå för långt bort och riskera att missa nåt samtal, vilket känns ganska ruttet. Vi tar en rejäl prommis senare när "telefontiden" gått ut. Tur att det inte händer så ofta. Men ju längre tiden går ju mindre blir mitt hopp om att få ett positivt besked, så jag börjar redan nu ställa  in mig på att det blir negativt. Vad är det jag väntar på då? Jo, besked om mitt drömjobb som jag skrev om för ett tag sen. Jag sökte det och väntar nu på besked, men vartefter tiden går blir jag mer och mer skeptisk. Den som får jobbet får ju veta ganska snabbt medan vi andra får ge oss till tåls för att få våra "nej tack". Dessutom är det ju lite deppigt att få ett nej.