När jag var åtta år blev jag rjeält biten i ansiktet av en hund.
 Det var en treårig schäfer som var utbildad vakthund ovh han visste precis vad han gjorde. Jag var hemma hos min kompis, vars pappa arbetade som vakt tillsammans med hunden på en militärförläggning, (typ, ni fattar att det var en skarp vovve) och den här dagen var pappan och vovven lediga och alltså hemma.
Det enda hunden inte hade fått lära sig var att skilja på att vara på jobbet och att vara hemma och ledig. Fast det visste de inte förrän den här dagen. Min kompis sa nåt roligt, kommer inte ihåg vad, så jag skrattade och sparkade till i gruset.
Då flög jycken på mig, med tassarna på mina axlar kom han upp i ansiktshöjd och bet mig således i ansiktet och pannan. Han vaktade gruset och nåde den som gör nåt otillåtet med det...
Sedan dess har jag trott att hundarnas uppgift på denna jorden är att äta upp mig, det är enda anledningen till att de existerar.
Detta har jag ju naturligtvis även fått bekräftat fler gånger-eftersom jag varit så rädd har jag ju triggat igång nåt hos en del hundar som genast försökt sätta käftarna i min paralyserade kropp...
När det gick så långt att det påverkade min vardag tänkte jag att jag måste göra något.Tidigare har vi skojat om att jag skulle ha en egen hund och det har varit ganska roligt för det har inte funnits på världskartan. Men jag upptäckte  att jag inte var rädd för de hundar jag kände och hur lär man bäst känna en hund? Jo, genom att ha en egen. När jag det sista halvåret på allvar funderade på att skaffa hund och läste på ordentligt har rädslan klingat av och nu känner jag mig inte skraj längre. Visst har jag respekt för hundar jag inte känner men det tycker jag man ska ha.
Så jag är ett levande bevis på att kognitiv beteendeterapi funkar (helt amatörmässig diagnos).

Dagens motto: Ta tjuren vid hornen