Så skulle vi återigen träna på att vara ensam hemma. All mat undanstoppad, vovven rastad och lite trött. Hon lade sig på köksgolvet och somnade. Bra, dags att skrida till verket. På med kläder och ut på promenad. Jag kikade in genom köskfönstret och såg att hon fortfarande sov, hon vaknade inte av att jag öppnade dörren och gick ut, bra. Jag dristade mig till att ta en promenad på drygt 25 min. Väl hemma igen såg jag genom fönstret att hon inte låg där jag lämnade henne, och inte i sin korg. När jag kom in mötte hon mig i trappen, och vilken blick.... VAR har du varit? sa den. Jag försökte låtsas som ingenting och plockade igenom posten och lite annat. Efter en stund hittade jag henne i hallen, på dörrmattan, på mina skor. Hon hade t.o.m. tagit fram ett av skosnörena, nästan som om hon vaktade dem så jag inte skulle kunna gå ut själv igen.



(Jag har koll på dig sörru, matte)

Hm, undrar om jag någonsin kommer komma ut igen...