I Expressen kan man läsa om Mia som har hittat sin, av sin far, kidnappade son. Man kan också följa händelseförloppet på Camillas blogg. Får att få hem honom krävs nu pengar. Jag har skickat in pengar och vill uppmana alla som läser om Mias kamp att också göra det. Alla slantar gör nytta, ni vet "många bäckar små...".
 Läget verkar tämligen akut och nu för tiden kan man ju bara lyfta på luren och ringa banken så löser de det. Så RING!! Eller ta fram era små dosor och gå in på internetbanken och gör en liten överföring.
Jag har satt in pengar på Mias konto: SEB  5201 01 330 13,    som man också kan hitta på Camillas blogg.
Alla som har egna barn vet att detta är det man fruktar mest av allt. Att inte få ha sina barn hos sig, att de ska fara illa, att se dem men inte få ta dem i famn, att inte veta var de befinner sig. Allt det som Mia går igenom går inte ens att föreställa sig, inte i sin vildaste fantasi, och om det är nåt jag kan göra för att hjälpa henne, vad som helst, så vill jag göra det. Och nu är det en så enkel sak som att klicka på en knapp och föra över lite pengar. Jag känner redan nu att jag kommer klicka fler gånger.
Så hjälp Mia att få hem sin lille Thor.

Äntligen hemma igen! Idag fick jag hämta hem vovven.
Hm, det låter som om hon varit borta i flera veckor men det är ju faktiskt bara två nätter, och hon har haft det jättebra.
Hon kom hem, nosade runt lite och gick till köket och lade sig och sov, en hel timme. Lyfte lite på huvudet och somnade om i en timme till. Nu är hon pigg och knaprar på sitt nya ben, mycket nöjd. Och vi behöver inte längre sakna ljudet av hennes tassar, hääärligt.

...till dottern... igen...

Vovven har varit hos gammelmatte (uppfödaren) sen igår för vi skulle ut på kvällen. Ännu är hon för liten för att vara ensam flera timmar så hon fick sova över i sitt gamla hem. Idag när jag skulle hämta hem henne var hon låg för nåt, någonting har hänt som gjort henne rädd och reserverad. Kanske är det hela situationen med ny miljö en hel natt, fyra andra hundar att hålla koll på och finna sin plats i flocken. Vad som än har hänt bestämde vi att inte ta hem henne förrän hon är trygg och lugn och har funnit sig bland de andra hundarna. Så vi är utan hund. Oj vad fort det gick att vänja sig vid att hon är här. Vi sitter och saknar ljudet av tassarna, hennes haka i knät, blicken vid sängkanten "Vakna matte", sucken när hon nöjd lägger sig tillrätta. Hoppas att hon finner sig bland vovvarna snart så hon får komma hem!

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

1 Kor 13, 4-7, 13

Det står faktiskt en hel del bra saker i Bibeln...

Sonen 6 år tyckte att det skulle heta En mås flera möss.
Naturligtvis, helt självklart!
Vi får fråga Fredrik Lindström vad han tycker om den...

Vi sitter i bilen och dottern 5 år frågar:
-Mamma, ser man om man har opererat bort blindtarmen?
-Ja, det blir ju ett litet ärr.
-Nej, alltså ser man.
-Ja, man ser ju ärret.
-Men om jag opererar bort den, kan jag se då?
-Ja, det blir ju ditt ärr.
-Men om vem som helst opererar bort blindtarmen, kan den se då?
-Ja, alla får ett ärr.
-Men, hallå, ser man med ögonen om man opererar bort den?
-JA, det är ju bara att lyfta på tröjan så ser man ärret!
-Men mamma! blir man blind?!!

lite fotoexperiment med min nya kamera, håll till godo

Bloggtorka, sorry, hur gör man för att komma ur det. Skriver om vad som helst? Jag kan ju alltid lägga upp bilder på vovven. Så här ser hon ut när hon tittar på när barnen gör sina mellis-mackor. Hon väntar troget på att någon ska tappa något...